onsdag 23 juni 2010

Ett minne blott

I nästan tjugo år har jag låtit mina rosor växa till en stor häck. Rosor trivs inte så bra här, men vildrosor som jag grävt upp från ödetorp, och härdiga gamlar sorter som jag fått av vänner, hade till slut blivit en enda stor vildvuxen häck.

Så i våras fick jag nog av alla dessa tomma, gamla taggiga spröt. De var bara i vägen hela tiden, förutom den korta tid då de bar blom eller nyponfrukter.

Tog mod och kraft, en kraftig sekatör med långa skänklar, kraftiga handskar och skred till verket. Vet inte hur många skottkärror med kvistar det blev. Fick klippa dem i mindre bitar så att de skulle få plats i skottkärran. Kunde inte sluta klippa heller, eftersom jag börjat i ena änden. Det var bara att klippa på och inte tänka på att jag kanske gjort nåt väldans dumt. Klippt ner tjugo års kämpande mot elementen...

Till slut så var den borta, den stora häcken. Det såg tomt ut och några ensamma korta pinnar vittnade om att nåt växt där.

Det var några månader sen. Kirskålen kastade sig över utrymmet nu när inte rosenhäcken skymde solen. Jag hade gett upp. Kommer att ha en kirskålshäck resten av mitt liv, tänkte jag.

Men så en dag så kikade det upp kraftiga rosengrenar ur allt ogräs. De är på väg! På nytt! Alla de olika sorterna. Till och med Riddarsporrarna, som jag inte sett på år och dag, kikade upp. Starkare o mer gröna och levande än nånsin. Det kanske var bra ändå. Att börja om på nytt. Ett nytt liv.

Nästa sommar kanske jag får se dom igen. Rosorna. Som doftar dyr parfym, citron eller bara fräscht.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar