fredag 8 juli 2011

Kvinnogöra

Lägga energi på onödiga saker?
Det tycker inte jag i alla fall.
Jag älskar att mangla.
Inte jämt, inte så menar jag.
Men jag gillar att mangla linnehanddukar och linneservetter.
Dukar...sådär. Lite stort, så jag brukar stryka.

Min mangel är en sån elektrisk kallmangel på ben. Perfekt till att mangla linnevaror på.
De blir så där platta och blanka, som bara linne kan bli efter några varv på mangeln.


När jag var riktigt liten så fick jag åka med min mamma och mormor till den sk Konsumtvätten.
Mina mesta minnen är att vi åker spark och det är snö och kallt. En halvmil enkel väg, tror jag det blir.
Tvättade hade man gjort hemma, likaså centrifugerat. Men mangla, det gjorde man på Konsumtvätten.
De här enorma stenmanglarna. Värmen. Dofterna av tvättmedel och fuktiga lakan. Alla dessa kvinnor som tvättade, manglade och strök. Många i vita förkläden och snibbar på huvudet. Tvätt-utstyrseln. Mormor gick alltid i förkläde...utom till fint.

Jag hade otrolig respekt för mangeln. Fascinerades över att mamma o mormor vågade hantera dom. Dra de fuktiga lakanen, rulla upp dom på trärullarna, lyfta upp den stora stenen, och lägga in rullen. Stenen sänktes och åkte fram och tillbaks med ett väldans oväsen, speciellt när den vände och rullade åt andra hållet.
Färden hem med den nymanglade, väldoftande, fortfarande fuktiga tvätten inslagen i brunpapper.
Vattenchoklad och limpsmörgås för att få tillbaks värmen. De fina, vikta lakanen utplacerade här och där i huset för att torka ordentligt.

I dag låter jag det som ska manglas hänga ute precis så länge att dom har lite fuktighet kvar. Sen manglas dom några varv. Och viks efter konstens alla regler.
Att vika fint fick jag lära mig som femåring. Började med näsdukar. Jo man hade näsdukar, som tvättades, manglades och veks fint.
När jag var tillräckligt duktigt så fick jag gå vidare till de mindre kökshanddukarna och så till slut, servietter och dukar. Stora dukar tog de vuxna tillsammans. Det var viktigt att man inte dragit snett från början, då gick det inte att vika raka sidor.

här manglas linnehandduk med mormors broderi
Om nån undrar när detta gjordes, så var det på 1950-talet. Inte stenåldern, men nästan, hi hi.

Jag har nog en liten hemlig (inte så hemlig nu längre) dröm att någon gång äga en riktigt stenmangel. Men, men...
Undrar om jag skulle våga använda den?


Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

4 kommentarer:

  1. Jag älskar med manglat. Jag åker till mamma med mitt och manglar lakanen. Jag är ju uppväxt med manglade trosor du vet ; ) Älska med dofen av att krypa ner i manglade lakan..

    Vore så kul om du kom..

    Kram Mia

    SvaraRadera
  2. Hihi.. näähää var det inte på stenåldern:) ja jag har oxå såna där minnen .. ju äldre jag blir destå mer minnen kommer:) Manglade linne är såå vackert.. men det blir inte så att jag gör det nåt ofta precis.. mer så där att det manglas när det varit något storkalas och min mamma säger nu åker vi och får det där klässbolslinnedukarna manglade:)

    Oja sommarkursen....den var rolig.. de fem dagarna försvann såå fort.. och såå mycket fina saker alla gjorde.. och ideerna.. det stockas i hjärnkontoret! Kommer definitivt att göra mycket betonggjutning framöver:) ha de gött..
    kram..Pia bilder kommer på allt såå fort baradet går att ladda in dem i datorn... sonen kunde inte hjälpa mej än

    SvaraRadera
  3. Jag har haft en kall mangel tidigare och många gånger har jag saknat den.
    Jag har även bott i hyreshus med stora stenmanglar och de är jätte läskiga men helt suveräna.
    ha en fin Söndag!
    Kram Anette

    SvaraRadera
  4. Vet du att jag äger närsta samma minne...vi bodde i ett HSB kvarter och i ett av husen så skulle det manglas, var rädd för denna stora stora svarta stenmangel och modern påminde mig då och då att jag inte fick sticka in några fingrar någonstans och så den lät väldans mkt...är vi födda på stenåldern..är nog många generationer som inte fått uppleva detta :) hoppas du har en skön söndag, kramen

    SvaraRadera