måndag 27 februari 2012

Medans jag målar...

...klart innanfönstren i sovrummet så får ni se lite annat.

Idag har vi shoppat loss till sovrummet. Överkast och kuddar hittade vi på Design Outlet i Lidköping. Ligger i Rörstrands fabriker, på baksidan. Missa inte detta ställe om ni är i Lidköping.

Först skulle jag fotograferas invändigt (med kontrast i blodet, hua) på Lidköpings Lasarett, men efteråt så tog vi den vanliga shoppingturen. Det blir aldrig billigt där. Jo billigt blir det, men det går liksom åt pengar, om ni förstår hur jag menar.


Moltex
Gå in och kika på Moltex kommande kollektioner här (ett bläddermagazin)

Så hittade vi lamporna vi letat efter så länge. Ja eller nästan. Vi hittade en, provex såklart. Men nästa vecka så... Verkar vara det vanliga konceptet. Kommer snart...

Ok, då återgår jag till målningen då... vi hörs.

söndag 26 februari 2012

Lilleman

Egentligen skulle det idag handla om bok... men jag frångår mitt schema för vilken gång i ordningen?

Och visar lite "vårbilder" på hundarna (och lite nutidsbilder på gården). Lite is och snö har vi allt kvar.

Det som göms i snö kommer upp i tö...
Kamoflagefärgad hund, så att matte inte ser att det äts på spirean


Akut trötthet efter utomhuslek...

lördag 25 februari 2012

Sovrum tjuvkik..

Igår fick vi lagt klart golvet i sovrummet. Helt klart. Till och med nymålade golvlister. Otroligt.


Och väggarna är färdigmålade...


I natt fick vi sova hela långa natten. Ingen kissnödig Lillen som ville ut. Vilken underbar känsla. Ny supermjuk säng, nytt fluffigt täcke, nytvättade svarta sängkläder...

Vi har lovat hundarna en åktur med bilen idag. De får följa med till "stan" när vi handlar, och det är så roligt! Så glada att det blev kramkalas. I bakgrunden ser man min lilla datorhörna i sovrummet.
Lampan i sovrummet ska bytas ut, även om jag nu tycker att det ser ganska fint ut...

Nu är det bara sänggaveln som ska fixas klart, lite mer färg här och där och så lite grejor som ska upp på väggarna. Sen så...

torsdag 23 februari 2012

Beväpna dig med vingar

Här duggar inläggen tätt.

Först vill jag såklart gratta Vickan och Daniel till nya bebisen. Så, nu var det gjort. Vi lär nog få se en del av det framöver...

Jag blev så inspirerad när jag hörde Thåströms nya skiva idag på Spotify. Skivan heter Beväpna dig med vingar och är alldeles nyutgiven. Den finns också att få som färgad vinylskiva. Det gillar vi, som fortfarande blir till oss när vi sätter ner pickupen på en snurrande grammofonskiva och lyssnar till det dämpade knastrandet...

Bild www.thastrom.se

Det var några år sen som jag var och kikade på Thåström tillsammans med dottern. Hon är, som jag, en stor fan av Pimme, som han också kallas. Att gå på en konsert tillsammans och lyssna på Thåström var en stor upplevelse. Nu är han snart i Göteborg och jag vill, jag vill gå och se honom igen...

Pimme snurrade runt i Stockholms musikvärld i slutet på 70-talet och i början på 80-talet och där fanns också jag. Man såg honom och resten av gänget överallt. På alla musikställen, på barerna, ja överallt där huvudstadens rock- och punkmänniskor tillbringade sin tid.

Jag var helt betuttad i honom. På avstånd så klart. Han var mystisk i sin speciella keps och sin svarta armekavaj. Ögon med kajal och ett ständigt svårmod i blicken... jo jag var typiskt tonårskär på avstånd, trots att jag inte längre var nån tonåring...

En hel massa år senare så är nästa generation också helt betuttad i honom. Och hans fantastiska musik och poetiska texter. För Thåström är en äkta poet.

Nu har han anammat en mycket mer industriell ton i sin musik, nåt som jag tycker passar så bra till nutiden.   Man får såna rysningar när man lyssnar, för musiken och hans speciella ton går rakt in i hjärtat. Fortfarande.

En av favoriterna St Ana katedral (svårt att välja, alla är bra...)


Och så den verkliga rysaren: Jag kan sluta när jag vill... detta är inte en "riktig video" från Youtube, men bra ändå...



Den är så dubbelbottnad...

Njut, och har ni Spotify så lyssna på skivan, vetja.

onsdag 22 februari 2012

Glasklart

Dessertvinglas och selterglas. Kosta 1742

När jag bestämde mig för att börja använda mitt arvegods så var jag väldigt fundersam över glasen.
Det var ett ganska stort antal, för att vara hos mig, och det var olika sorter. Dessertvinglas, vinglas, grogg-glas och så favoriterna selterglas.

Selterglas är egentligen vattenglas, och namnet kommer från Tyskland, där naturlig kolsyrat källvatten kallas selter wasser. Mineralvattenglas alltså, typ.
De är små, graciösa och tunna, och helt perfekta att använda till morgonjuicen (eller Proviva Mango för min del)

När jag började använda glasen, så tänkte jag att de blir nog kortlivade, så tunna och ämmliga dom såg ut. Men där bedrog jag mig. Vinglasen åker fram jämt. Ofta med cola eller tom mjölk. Grogglasen blir .... ja det dom ska vara...hmmm
och dessertvin, eller Bailys kanske, gör sig väl i de små på fot.

Och de håller! Jag kör dom i diskmaskinen....
*ta i trä*
hittills har inget spruckit eller gått sönder.
Vinglas Kosta 1742


Modellen heter Elon, kommer från Kosta där de började tillverkas 1969, och har små etiketter där det står Kosta 1742 (det år då Kosta glasbruk startade). Etiketterna har givetvis trillat av när jag diskat, men jag har så många glas att jag sparat några med etiketten hel. De har syraetsat mönster.

Det är så roligt att kunna använda dom nu, istället för att de ska stå i ett skåp och bara bli så där äckligt dammiga och trista.
Grogg Kosta 1742
Och så har jag en sån gammaldags sifon med metallhölje. Den ska jag visa er senare. Så jag kan få mitt zelter från egen brunn...

tisdag 21 februari 2012

Uppdatering på hundfronten...

Mina små djur dom växer och frodas, ja mest Lillen då. Han är alldeles för stor nu för att kallas Valpen, så hädanefter så omnämns han på denna blogg som Lillen. Över 20 kilo, och det känns som en slingrande, hal säck potatis eller nåt.  Helt omöjligt att lyfta, och att bära är inte att tänka på längre. Borta är tiden när man lyfter upp och flyttar på ovillig valp. Nu är det ett rejält tag i halsbandet (el nackskinn om det är riktigt illa) som gäller.


Vad tycker då Lillen är roligast? Jo det är såklart att jaga katten. Inomhus. Fort. Runt runt. Och sen, om han får tag på katten, så ska man trycka nosen i kattens mjuka päls...och så myyyyyser dom tills katten tröttnar...

Man märker verkligen att han "består av" flera olika raser. Den energiska och glada boxern. Rottis-delen gör att han vaktar, men bara lite. Och inte skäller han särskilt mycket, precis som rottisar. Däremot buffar han gärna med sin bog. Som rottisar, som är väldigt fysiska.

Terrier-delen märker vi genom att han är glad, snäll och hoppar jättehögt! Outtröttlig nästan. Varifrån han fått sin "näsa" har jag inte lyckats räkna ut. Han spårar som bara den, och oftast så ser man honom med nosen i backen, och så följer han nåt som bara han känner.

Har aldrig sett Rottis spåra, men han använder sin syn otroligt mycket. Därför kan han ha stort nöje av att titta på TV. Han vet precis vilka reklamfilmer som innehåller hundar. Han hatar Alvedonhunden, men gillar hundar som åker bil. Vi kan inte se serier typ "Mannen som talar med hundar" för då ska Rottis vara med och uppfostra, vilket gör att TVn blir full av drägel och han skäller som en galning. Lillen kryper bara längre ner under en kudde i sin soffa (ja hundarna har egen soffa och egen fåtölj) och suckar tungt... han bryr sig nada om TVhundar, han.

Lillen försöker också titta på TV ibland, men så ser man hans nos röra sig och då förstår man att han inte känner nån doft och därför är det ointressant.

Apropå inget, den rosa grejen på bilden till höger som det står Rome på, är en låda för alla våra såna där dosor till TVn och till digitalmottagare och till...

måndag 20 februari 2012

Bedrägeriförsök nr 2... +1 000379

Idag fick jag ett telefonsamtal från numret +1 000379. Till min mobil.

En kvinna frågade på afrikansk engelska (jo jag är nästan säker på att det var en sådan, har varit i Afrika några gånger) som frågade om jag hade en dator. Lite luddigt sådär förklarade hon att det var från Windows (?) och hon skulle hjälpa mig att få ordning på min dator.

Kvinnan pratade förvånansvärt dålig engelska och var svår att förstå. Kontentan av det hela var att jag skulle starta min dator.

Detta var viktigt för dom skulle hjälpa mig att ordna upp datorn som enligt henne, ospecifikt, var svårt infekterad och skulle krascha när som helst. Bråttom bråttom att starta upp datorn. Jag fick känslan att det inte var "den vassaste pennan i pennstället" som ringt mig, om ni fattar...

Jag satt vid datorn (mannens stationära dator) som redan var på, men jag sa att visst, jag sätter på den.

Sen sa jag att nu är den på... då skulle jag trycka på fönsterknappen... hon menade knappen med Windowsmärket på.

Här blir min man lätt stressad, jag har högtalartelefonen på så att han kan höra vårt samtal. Jag vinkar lugnande till honom.

Detta är ett fake, hon kan inte se in i min dator. Än. Antingen så vill de att jag ska jag köpa ett säkerhetsprogram eller nåt slags support för 199 dollar. Eller så tar de över min dator genom att jag luras installera programmet Teamviewer. Med detta program så kan de komma åt lösenord mm från datorn genom skärmavbildningar mm. Pest eller kolera alltså.

I bakgrunden hör vi flera personer som upprepar samma sak för andra, som kvinnan nu tjatat med mig.
Jag låtsas oförstående, frågar hela tiden hur jag ska göra och varför och då lämnar hon sin plats och en annan kvinna kommer till telefonen. Hon pratar lite bättre engelska, är irriterad, och börjar nu ännu en gång säga till mig att hitta knappen med fönstret/window på....

Då känner jag att det blir lite komiskt och börjar ifrågasätta vad det är som egentligen är problemet. Jo säger hon, när man surfar så kommer det in en massa skräp i datorn och nu är den på väg att krascha precis när som helst. Oj oj oj. Hemska tanke. (Det där med skräp är ju visserligen sant, men...)

Här tröttnar jag, och säger visst, jag vet var fönsterknappen finns på tangenbordet, men jag har en Mac...
Då hör jag bara "OK" och så slänger min nya vän på luren. Hallå, ni skulle ju rädda mig och min dator ju!

Ännu en gång, så drabbas jag av dessa märkliga affärsmän/kvinnor?  Ja ni har väl läst om de härliga mailen från Blocket,  jag har pengar kvar på mitt konto och att jag "bara" ska skriva in mitt kortnummer och kod,,, så kommer jag att få mina 240 kr tillbaks...

De fortsätter att komma, flera mail om dagen. Nu har jag spärrat dom som Spam.

Vad är nu detta nya påhitt? Där dom ringer till folk bara sådär. Undrar var på nätet de hittat mitt nummer. Om de slår dom slumpvis? Eller kanske Eniro?

Läs Microsoft information om de olika bedrägeriförsöken här.  Landsnumret +1 är USA och Canada plus en massa småöar söderöver och det är ju inte ens säkert att de ringer från det numret. Kan vara vidarekopplat...

Detta har varit på "tapeten" förut och då har de ringt från 001000181 eller +1 000181 men jag har tidigare inte fått något samtal. Förrän idag. Och jag tror jag hittade det gyllene ordet för att slippa få deras samtal igen, nåt som tydligen är vanligt.

Ordet är
MAC



Måndag-skåpinventering

Så var det måndag igen. Början på en ny vecka. Har helgen varit bra?

När vi började renovera vårt kök, så plockade jag ner allting i kartonger. Sen, när allt var klart, så bestämde jag mig för att börja använda sånt "fint" som bara varit till fest förut. Sånt som stod i vitrinskåp och bara samlade damm. Arvegods mest.

I detta köksskåp står bla a vita små skålar "Swedish Grace" och turkos Höganässkålar. Ärvda assietter, vita glasskålar, pressglas och gammalt silver i gamla glasburkar för desserter och "kafferep".

Manglade linnehanddukar. På nedre plan finns bra-iga bukar från Ikea med hundkex (viktiga saker), te, ströbröd och de små innehåller kryddor och muskotnöt. En kakburk med goda kakor (köpe för tillfället) och fint strössel. 



I det andra skåpet finns bland annat älsklingsskålen för bakning, vita Mine-skålar, favoritkakfatet på fot i lila glas och flera tillbringare. Och så min lilla samling små glasvaser i olika rosa och röda nyanser.
Älsklingsglasen inköpta i Rumänien och dessertskålarna i glas på fot som är så goda att äta ur.



Så där, nu vet ni hur det ser ut i två av mina köksskåp (de har glasdörrar så allt syns...)

Vad gillar ni utseendet på min blogg förresten? Jag har städat lite och så har jag fått hjälp av goa bloggvännen The Super Ordinary med den nya, renare designen, som känns lite mer jag. Den här bloggen skriver jag ju om en massa olika saker, så det känns rätt att designen är lite mer tillbakalutad än min tidigare "spetsiga" look.

lördag 18 februari 2012

Ordensutdelning, Rumänien och makt


Stadsbesök 1980.
Serafimerorden utdelas av kungen. 

Före 1975: Belöning för dem, hvilka genom sina tjänster till Konung och Fädernesland gjort sig högsta förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikes högst ämbeten. Svensk innehavare bär titeln riddare.

Efter 1975 och ordensreformen:
Utdelas till utländska stadschefer och därmed jämställda personer

Sedan 1995:
till medlemmar av det svenska kungahuset.

Exempel på mottagare under senare tid:
Marcus Wallenberg 1974
Prins Charles 1975
Silvia Sommerlath, senare drottning av Sverige, 1979
Josip Broz Tito 1976
Valéry Giscard d'Estaing 1980
Nicolae Ceauşescu 1980
Mauno Koivisto 1983
François Mitterrand 1984
Lech Wałęsa 1993
Kronprinsessan Victoria 1995
Nelson Mandela 1997
Prins Carl Philip 1997
Hassan Bolkiah 2004
Prins Daniel 2010

Det ser ju bra ut, rejäla människor, väl värda en svensk orden…
men vänta nu…
Ceausescu?
Nicolae Ceausescu?

Rumäninens president?
Hur i hela friden har han hamnat i detta sällskapet? 
Hmmm. 1980. Regeringen Fälldin.




Serafimerorden. Ja men då måste han ju ha varit en rejäl person och stadsman?

Eller?
Döm själva:




Nicloae Ceausescu var självutnämnd president, conducator (ledare) i Rumänien, gift med Elena sedan många år. Både Elena och Nicolae var födda på landsbygden. Elena hade trots att hon slutat efter några få år i skolan, med usla betyg, titlarna doktor och ingenjör och tog plats i de politiska organen. Deras yngst son Nicu, och andra släktingar, fick även de framträdande poster.

Rumäniens president uppfattades som liberal i väst då han bl a vägrade bistå Warzawapaktens inmarsch i Tjekoslovakien. Han satte sig upp mot Sovjet och hyllade rumänernas suveränitet och blev så nationalhjälte.
1978 blev presidentparet inbjudna till Buckinham Palace i London.
USAs President Richard Nixon besökte Bukarest och därefter började USA ge Rumänien stora krediter. Orsaken var att Ceausescu hade fördömt Sovjets invasion i Afghanistan 1979.

Han var kommunist,  en av "de goda kommunisterna" som George Bush kallade honom efter ett besök i Rumänien.
Vad tyckte då rumänerna?

1966 infördes en lag där det blev extremt dyrt att skilja sig eller göra abort
Preventivmedel förbjöds
De som inte ville skaffa barn ansågs vara desertörer och Ceausescu beslöt att alla kvinnor skulle föda minst fyra barn.

Ceausescu besökte Nordkorea och dess ledare Kim Il Sung och blev inspirerad.
Han förbjöd vid hemkomsten allt västerländskt: långt hår på män, långbyxor o jeans på kvinnor
och dekadent konst. 

Säkerhetspolisen Securitate fanns överallt, de avlyssnade och skuggade politiska oliktänkande, som fängslades eller klassades som mentalsjuka och sändes till psyket för hjärntvätt.

1980 bestämde han att Rumäniens stadsskuld skulle bort. Han skar ner importen och började exportera all mer. Matbristen var ett faktum och folk fick köa i timmar, och gas och el stängdes av i perioder. 

Han beslutade att folk skulle flytta till standardiserade betongkomplex och rev ner deras hus och gårdar. 

Han började planera för Presidentpalatset, Folkets Palats, världens nästa största byggnad efter Pentagon. 
Tre tusen rum, tolv våningar varav flera under jord. 350 000 kvadratmeter stort. Fyllt med vackra mattor, marmor, kristallkronor och konst.

Från den stora balkongen skulle han kunna se över sin stad och sitt folk. Han beslutade att allt som han skulle kunna se från balkongen, var sånt som han själv byggt. Han ville riva ner de kyrkor och stora byggnader som kunde ses, de var ju inte han som byggt dom. Hans arkitekter förfasades över detta, och byggde på en extra våning på de hus som stod framför. Den extra våningen skymde det som fanns bakom, och diktatorn var nöjd. En sjättedel av Bukarest hade nu jämnats med marken för uppförandet av denna byggnad.

I slutet av 1980-talet började motståndet mot regimen öka och flera uppror fick slås ner brutalt av militär och Securitate. Massakern i Timisoara 1989 där hundratals människor dog eller sårades svårt då militären och med stridsfordon öppnade eld mot folket. Tre dagar senare, när Ceausescu kommit tillbaks från en resa till Iran, skulle han försöka lugna folket genom ett framträdande. 

Den 21 december 1989 höll han sitt sista tal på vad som idag heter Revolutionstorget. En förvånad Ceausescu fick se tusentals utkommenderade partianhängares ovationer ändras till Bu-rop. Nu hade rumänerna tröttnat. Till och med militären insåg att detta var slutet på Ceausescus tid, och anslöt sig till demonstranterna.

Ceausescu och hans hustru flydde, men de greps snart av polis. I en tillfällig rättegång i en barack dömde paret till döden för ekonomisk brottslighet och massmord.
Domen verkställdes på juldagen 1989 där båda arkebuserades. Videofilmer med detta spreds över hela världen.

Nicolae Ceausescu fick aldrig verka från Folkets Palats, det är knapp klart ännu…

Och varför skriver jag nu om detta, undrar ni?

Jo 1980 fotograferade jag en kortege vid Norrmalmstorg i Stockholm. Det var Nicolae och Elena Ceausescu som var i Sverige för ett stadsbesök och för att den 6 november mottaga Serafimerorden ur kung Carl XVI Gustafs hand. Nästan hela staden var avstängd inför detta stadsbesök, som var kontroversiellt. Ser ni bilen på bilden jag tog? Den samma som är med på den första filmen?

Fyra dagar, 6-9 november, var det rumänska presidentsparet här, och tillsammans med Thorbjörn Fälldin och andra ledamöter ur Sveriges Regering tecknade de båda länderna ett tioårigt handelsavtal. 

Tio år senare, 8 oktober 1990, visades en TV-film från Amerikanska ABC i TV-programmet "8 Dagar" om förhållandena på rumänska barnhem. Resultatet av Ceausescos flerbarns-politik. Jag vill inte ge er några filmer eller länkar, för det är så hemska saker som visas. Det går att hitta på Youtube för den som vill och orkar.

I början på 1990-talet åkte vi till Rumänien. Min man, sönerna, min mor och jag. Ett land i förfall, ett fattigt land, men med trevliga människor och underbara stränder.
Det var väldigt ont om mat, verklig råvarubrist, trots att vi hade pengar så fanns ändå inget att köpa. I Bukarest, huvudstaden, åt vi lunch inne i Folkets Palats. Ett stort rum med sandstensväggar som började vittra sönder av fukt. Toaletter som inte fungerade. Maten smakade knappt något och var oinspirerande upplagd på presidentens egna tallrikar. En blick från balkongen och man förstod presidentens tankar om att bara se det som han byggt. De övre våningarna på husen närmast var som kulisser. 

Denna resan var som en väckarklocka för sönerna, som fick sin första kontakt med ett land i kris. De kan idag, tjugo år senare, prata om hur det var. Den resan satte stora spår hos dom, trots att den yngste var bara sju år. 
Vi hade tänkt åka till Transsylvanien, som ligger i norra Rumänien, till Vlad Tepes/vampyrernas område . Men vi tyckte att det vi fick se och höra räckte när det gällde spännande och läskiga saker. 

Nu har jag skrivit en hel del om politik, statsskick och personer. Jag vill påpeka att detta är mina högst personliga åsikter jag skriver, samt fakta som jag fått från vår resa till Rumänien, Kungahusets hemsida, SVT och olika historiska sajter på nätet. Jag är inte politiskt intresserad. Evt fel i texten är mina egna. Bilden tillhör mig.




  




fredag 17 februari 2012

Fredagsmusik

Idag har jag ett favoritband med mig på bloggen.

Procol Harum


A whiter shade of pale





En rysare, va?


1967 gick denna låt som en raket upp på alla topplistor, och femma på USA Hot 100.


Efterföljaren Homburg blev ingen större hit. Inget de gjort efteråt kan slå denna.


Oj oj vilken nostalgi, och kolla in kläder och frisyrer på publiken på slutet.





Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

torsdag 16 februari 2012

Coolt eller äckligt?


Först vill jag tacka The Superordinary som hjälpte mig rätta till bloggdesignen!

Nu till helt andra saker.

Coolt eller äckligt?


Själv tycker jag det är coolt. Eller mer kanske: bra, trevligt, livskvalitetshöjande...

Vad, vad undrar ni då kanske?

En sån här.
Vad vad undrar ni då igen, kanske...
En glasspinne av stål med mössa på?


Nej det är en sån här:


Nu börjar ni kanske få ett hum om vad det är.


Jo det är en höftledsprotes.
En specialare som kallas BHR (Birmingham Hip Resufacing) eller ytersättningsprotes.
Man typ skalar av lite ben på själva lårbenet, slår på en sån här "klubba" och skruvar fast det som ser ut som en mössa, en hållare, i bäckenet. Jodå, med en vanlig skruvdragare. Ja nu vet jag ju inte säkert detta, för jag sov så gott när dom fixade detta.

Nu har det gått fyra år sen jag fick min höftled och den funkar superbra. Två månader efter operationen satt jag i sadeln på min häst. Idag rider jag inte längre, men det beror på andra orsaker än höften. Den är den starkaste och bästa led jag har, tror jag.

Så här är skillanden mellan en ytersättningsprotes och vanlig. Det gör att man får en extra möjlighet att byta sin höftled, de har ju begränsad hållbarhet.


Denna höftleden används ofta av idrottsmän som behöver rörlighet och det allra bästa är, att man kan byta båda höftlederna samtidigt.

Den här bilden visar Fabian Cuenca som är kampsportare och har båda höftlederna bytta.


Som sagt: coolt eller äckligt?

Det har varit en del skriverier om att denna typ av höftledsprotes läcker tungmetaller och att de inte är tillförlitliga. Det har då gällt en nyare typ som kallas ASR.

BHR, som jag har, sätts bara in på män (?) i 40-60årsåldern. Jag fick min pga att jag har så kraftigt lårben så den passar som hand i handske, om man får använda det uttrycket, hi hi.  Och att jag var aktiv med "hästeriet". Jag säger så här: Så som jag mådde innan de bytte så hade dom fått sätta dit vad fasen som helst- så det så.

Ja på denna blogg kan ni få läsa om allt möjligt, eller hur?



Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

onsdag 15 februari 2012

Halva februari och HJÄLP!

Nu, kära vänner, behöver jag teknisk hjälp. Förfasas icke, det är Bloggen jag behöver hjälp med.
Jag har fastnat med den där bilden på Damask/spets/smycke på bakgrunden, och hur jag än kämpar så hänger den med. Har bytt mall men den hänger envist med. Jag vill ha VIT bakgrund och inte nåt annat.

TIPS?
NÅGON?

Igår snöade det rejält, och vi var på väg hem från Göteborg efter en begravning. Det tog nästan dubbelt så lång tid att köra hem, för det var snö, snö och halt och dålig sikt och jag var glad att det inte var jag som körde...

Idag har vi en lite relaxed dag, förutom att traktorn ska forsla bort all snö från gården. Det kom massor, och mer lär det bli.

Onsdag är min "djur-dag" så nu visar jag lite bilder på mina vänner hundarna och katten.



Det där med datorer är spännande, tycker vi alla...


Solen tittar in, Rottis på favvoplatsen, och så tulpaner!!!

Två brorsor på studs


Nya sängar, kul att gå på säger katten.




Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

tisdag 14 februari 2012

Alla hjärtans dag!

Vad får ditt hjärta att klappa lite fortare?

Först så väljer vi ju oftast man, barn och husdjur. Sen kanske nåt favoritplagg, nån vacker blomma eller nån mysig möbel.

Jag har en bil, jag. En hjärtebil. Som jag fick av min man på en bröllopsdag. En vit jagga. En Daimler-Jaguar 1981, ett specialbygge. Det vill väl alla ha, eller?



Just nu står han, ja det är en han, i garaget. Växellådan ska bytas, den har gjort sitt. Det är ett projekt, och hjärteprojekt ska man inte stressa med.

Ibland går jag upp i garaget och klappar på honom lite, påminner om den härliga Danmarkstrippen vi gjorde för några år sen.

När vi gled längs Strandvejen, stannade på olika ställen och doppade tårna, (jag alltså, inte jaggan) och slutade kvällen på Dyrehavsbakken. Där matte fick hålla sig från ölen för att kunna köra tillbaks till hotellet. Som låg mellan Helsingör och Köpenhamn och hade vidunderlig utsikt över Sundet.

Jag hoppas att ni har haft trevligt med mina Berlin-minnen. Det har varit så roligt att plocka fram alla bilder och minnen och skriva om dem. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men då blir det nog mer personligt än jag är beredd att dela med mig... fegis jag är, va?

Ha en underbar Alla Hjärtans Dag ni alla!





Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

fredag 10 februari 2012

Berlin Del 6 och den sista...

Då var det dags att avsluta min lilla Berlinberättelse.
Kanske tyckte ni att det var för opersonligt?
OK.
Jag tar det lite snabbt från början:
Jag ville se nåt nytt och hamnade i Berlin. Trots jobb, lägenhet i en Stockholmsförort och ett bra liv, kände jag mig äventyrslysten.


Resan började tidigt 1980. Ganska snart hade jag skaffat mig ett förhållandevis stort antal vänner och bekanta i Västberlin. Det var svenskar, som liksom jag, var på besök. Det var tyskar, boende i Västberlin. Och amerikaner och engelsmän. Min bästa väninna var infödd Berlin-bo, jobbade som bartender och fotomodell.

Jag bodde på ett litet hotell först, men sen hyrde jag en liten sunkig lägenhet i en källare. Vi levde ju ofta ett nattliv, och då ville man sova på dagarna. Det fungerade inte så bra, då min hyresvärdinna, i all välmening, ofta och gärna ville ha mitt sällskap till både fika och mat. Så jag flyttade tillbaks till samma område som jag bott tidigare, vid Küdamm, och hittade ett litet hyresrum.

Emellanåt åkte jag hem till Stockholm och jobbade. Hade som tur var ett jobb som tillät mig långa ledighetsperioder. Ibland jobbade jag några timmar på en bar i Västberlin, oftast en sk svart-bar utan tillstånd, och fick ihop lite pengar. De här barerna flyttade från ställe till ställe, men det var oftast samma ägare. Det var förhållandevis billigt att leva, om man höll sig borta från turistställena.
Bakom den här trista fasaden gömde sig en superhäftig
svart-klubb. Ursprungligen en köttbutik.
Väggarna klädda med vitt kakel, golvet av sten...
1981 började jag dejta en engelsk kille. Han var stamanställd militär och bodde på engelska militärens kasernområde. Han jobbade ofta, och jag umgicks mycket med mina vänner.

De allierade (England, USA och Frankrike) visar
sin styrka för berlinarna och "ryssarna på andra sidan", på
Allied Forces Day Parade

Jag kom in i någon slags period, då jag inte visste vad jag ville. Skulle jag stanna? Inte kunde jag få något uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, utan då gällde det att fortsätta som vanligt. Men med den kontrollen på in- och utresor som skedde vid gränserna, så här såg Berlin ut , så började både svenska tullen och de i Berlin ifrågasätta mitt resande. Mitt pass var fullt med stämplar, det stämplades ju varje gång man åkte över till Östberlin dessutom. Jag blev stoppad i tullen, allt genomsöktes, och jag fick om och om igen förklara varför jag reste fram och åter. Dessutom såg jag säkert lite skum ut... ingen vanlig svensson kanske?

Det började hetta till lite för engelsmännen. Något var på gång och nu i efterhand vet jag att det var nytillträdda Margaret Thatcher som förberedde Falklandskriget. Hos oss i Berlin märktes det att de började skicka soldater tillbaks till England för utbildning. Nya kom, det var nyrekryterade och ofta sådana som valt militären istället för fängelse...ett vanligt val för ungdomsbrottslingar. Tänk er ett gäng sådana på stan...

Min pojkvän skulle skickas tillbaks inom kort, och han frågade mig om jag ville följa med. För att kunna göra detta krävdes att vi gifte oss, och jag skulle bli militärhustru...
Efter en sömnlös natt så beslutade jag att nu var det dags att ta tag i sitt liv och sluta leva för dagen i Berlin.
Jag gjorde slut, han blev såklart ledsen men...
Och på bara en dag så packade jag ihop mina saker, sa adjö till de vänner som jag kunde hitta (inga mobiler på den tiden...) och köpte biljett hem till Stockholm. På tåget hem kände jag att det var rätt. Helt rätt.
Jag skulle gå vidare med livet, många erfarenheter rikare, och kanske skulle jag återvända till Berlin nån gång.

Väl hemma så skrev jag in mig på en vidareutbildning, tapetserade om (!), fortsatte jobba heltid igen, och så var sagan slut.
Stockholm, komplett med
inversion.
(extremt stabil skiktning där avgaser och
luftföroreningar inte kan stiga utan ligger nära marknivå)
Väktare av Stockholms Slott

Om jag varit i Berlin igen? Passerade på väg hem från Italien för ca tio år sen. Bilen full med man och barn. Jodå min man har fått läsa detta, och han har hört historierna flera gånger. Jag har sagt att vi ska ta en weekend, bara han och jag, och jag ska visa honom mitt Berlin. Om det finns nåt kvar...

Jag har ett antal bilder kvar som jag inte visat er. Tänkte lägga upp dem på en ny blogg framöver.
Återkommer.

Och nu hoppas jag att det går att gå tillbaks till mitt blogg-schema...




Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

måndag 6 februari 2012

Berlin, del 5.

Berlin 1980
Nu är vi tillbaks i Berlin igen.
Våren har kommit, året är 1980 och det ser ut så här på Kurfurstendamm....
eller för att vara petnoga: fotot är taget på trappan till Kaiser--Wilhelm-Gedächniskirche, den kända kyrkan som står kvar efter bombningarna, och den nya delen som byggt alldeles intill.


Så här ser det ut från andra hållet.


Uteserveringarna öppnar och man vill aldrig gå hem. Vårnätterna i Berlin är alldeles underbara. Koltrastarna, man fattar inte att dom kan vara så många, sjunger sina speciella nattsånger.
Berlin 1980 sover aldrig...

Konsten i Berlin var oändlig, föränderlig, utmanande och ny. Överallt kunde man hitta nya saker.
Muralmålningarna började dyka upp där sönderbombade hus tagits bort och efterlämnat ytor. Muralmålningar var ju inget nytt, t o m Leonardo da Vinci sysslade med sånt, men det var ändå märligt att se dessa färgklickar i det grå.


Man kunde gå på utställningar. Synd att jag inte hade färgfilm, för det var härliga färger på dessa roliga former.


Man kunde gå på klubb och kika på nåt bra band.
Som här, där Madness spelar. Det är inte lätt att fotografera inomhus med sån belysning, och de är ju aldrig stilla, så inställningarna går åt pipan på kameran, och jag bara knäpper och hoppas på att nåt syns.
The Madness på Neue Welt i Berlin, 19 maj 1980

Madness var/är ett sk SKA eller 2-tone band, och de sk skinheadsen gjorde bandet som "sitt" vilket inte var så populärt hos bandmedlemmarna. Fler band i samma genre är The Specials, Dexys Midnight Runners och The Beat.
Skinheadskulturen var från början en utveckling av Modskulturen på 1960-talet och togs från början från den stil som unga gangsters (rude boys) på Jamaica hade i början på 1960-talet. I England ändrades universitetsmodet, "Ivy League"-stilen, till den mer engelska stilen med kortklippt hår, loafers och button-down-skjortor  ... Typ Fred Perry.... Så kan det gå när en sub-kultur förändras med tiden.


Om mina Berlin-bilder:

Bilderna är tagna med Canon A1 spegelreflexkamera, 400 ASA film, Färg, Dia och Monochrome.

Alla bilder jag visar i detta inlägg är från inscannade negativ. Jag är förvånad att negativen är gulnade, men det beror kanske på att de förvarats i ett utkylt förråd under många år. De som klarat sig bäst har varit negativremsor  som legat i speciella fickor.
Jag har använt en Reflecta Imagebox iR negativ- och diascanner som även scannar mindre foton.
Bilderna är helt oredigerade. Jag hade kunna hottat upp dom i Gimp eller förstärkt färger och beskurit, men jag har valt att visa dom "as is".



Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen

fredag 3 februari 2012

Berlin, del 4

Berlin 1980
Resa till Öst


Museum i Östberlin
Att resa till Östberlin var nåt man lätt kunde göra som turist. Som väst-berlinare var det i stort sett omöjligt.
Utefter Berlinmuren finns på väst-sidan trä-trappor med avsatser, så att Västberlinarna kunde stå och kika över till Öst. På motstående sida stod nära och kära, så nära och ändå så långt borta. Man visade plakat, förstorade bilder och så hade man kikare för att se bättre. Man ropade. Det var ändå några hundra meter ingenmansland och en mur, emellan. Det var hjärtskärande att se folk stå med sina små barn på armen för att visa släkten...

En dagstur till öst började med att man tog tunnelbanan nr 6 till Friedrichstrasse, som var en övergång, precis som Checkpoint Charlie var för biltrafiken. Två av Väst-Berlins tunnelbane-linjer passerar under öst-sidan, men de stationer som man åker förbi är stängda och obemannade. Som spök-stationer...

Man fick ett 24-timmarsvisum, vilket i princip betydde dagen ut, för man fick inte övernatta om man inte hade hotell bokat. Man fick också visa vad man hade i väskan, lämna ifrån sig tidningar om man hade såna, växla till sig de obligatoriska 6,50 Mark (ca 15 kr) och så var man inne i öst.

Det första som hände, var att man nästan blev nersprungen av mystiska män i rockar. Det var "svart-växlarna".
Valutan i Öst, Mark, fick man nämligen inte ta med utanför Öst, men US-Dollar var "storvilt" och man kunde få betydligt bättre betalt för dollarn av en svartväxlare än i de vanliga växlingsstationerna.

Öst-tyskarna använde den utländska valutan till att handla i de speciella affärer, Intershop, som fanns endast för sådana som kunde betala, dvs turisterna. Eller de som lyckats komma åt valutan... Där fanns billiga cigarretter och västerländsk sprit. Det fanns också ett motsvarande varuhus med kläder, smink mm. Vi kunde alltså handla billigt för våran o-växlade valuta...
Men att svart-växla kunde löna sig.

En US-dollar kunde betala en god middag, gott dricka och mysiga stunder på någon trevlig bar.
Trodde ni på det? Det var nästan sant....

Kanske på andra ställen, men inte de jag hittade.
Men som exempel kunde man i en restaurang få välja mellan en massa goda rätter. De portionerades ut á la skolbespisning. Besticken var av aluminium och vägde nästan inget, jätteläskigt att äta med dom. Som leksaksbestick. Ölen var god. Tysk öl är god. Östtysk var nästan snäppet godare... och så kaffe på maten.
Dessert? Njae...

Dessert är lyx. Lyx i öst är dyrt. O-lyxiga saker i öst är subventionerat av staten, fasta priser. Så en efterrätt var dyraren än allt det andra ihop. Så det blev kaffe på maten och så iväg till baren för en avec... Inhemsk sprit var inte lyx...

I öst så kände man sig oftast som en inkräktare och det var ofta vi fick visa våra pass för den militärpolis som fanns överallt.

Att ha kameran med sågs inte heller med blida ögon.
Jag ska visa er en bild som är speciell. Här står de i kö för att köpa mat. Maten var svår att få tag på, det var en sk kommandoekonomi, vilket gjorde att priserna var fasta, och staten bestämde hur mycket som skulle produceras. Det ledde till varubrist och hamstring.

Vi, jag och två svenska vänner, passerade den här kön, och jag kunde inte låta bli att fotografera. Sekunden efter blev vi i stort sett ivägburna av polisen och flera i kön skrek okvädningsord efter oss... Ser ni kvinnan med pälsmössan, och mannen med kepsen till höger... oj oj vad arga de var...och jag förstår dom. Denna bilden är egentligen orsaken till att jag inte fotograferade så mycket under mina resor. Det var inte populärt...

Ja, hörrni, det var allt för denna gången.
Jag fortsätter med Våren i Berlin nästa gång.








Slut i
bokhandeln - finns på Bokbörsen