lördag 16 februari 2013

Hoppla i vinterhagarna

Idag är det lördag. Nollan, och grått o trist. En lagom lugn o fin dag. Som ger tid för minnen och eftertänksamhet. Livet. Kärleken. Tiden.

Därför visar jag nu några av de hästar och ponnyer som vi ägt under åren. Nostalgisk och lätt gråtmild blir jag när jag ser de kära vännerna. Men också glad över att jag under många år fått syssla med nåt så underbart som just hästar. Några av dem finns inte längre, och resten har hittat nya ägare... Bilden med husse och en av våra egna uppfödningar gör mig extra känslosam. Om jag saknar dom? Jo det gör jag, så klart, men jag kan också se att det var en period i mitt liv, som nu är över, och som givit plats för nåt nytt.








Och så en liten film. 
Jag visslar på tjejen som husse står med här ovan.
Hon är jättelångt borta, men om ni lyssnar så kan ni
höra henne svara. Sen tar det ganska lång tid innan hon kommer...
så ni får ha tålamod ;-) ...och så ber jag om ursäkt för mitt
fåniga heeeeej....

Förresten, det är hon som ligger i maggen på hästen
längst till vänster på översta bilden...

Imorgon tror jag att jag visar er några vår-och sommarbilder.



4 kommentarer:

  1. Ja lyssnar man noga så hör man henne, tycker inte du låter löjlig... Kan bara tänka mig hur man låter när man pratar med bebisar? Nä tack jag skulle inte vilja höra hur jag låter... Tycker man låter så larvig hihi
    Jag har aldrig testat stavar, kanske man ska men så brukar ju barnvagnen vara med som oftast! En stav???
    Skulle inte du till vårdcentralen och kolla armen??
    En promenad till affären blir det, måste ha något gott till ikväll, något gott nyttigt nu när man har gått och blivit över ambitiös med träningen...
    Kram Sandra

    SvaraRadera
  2. Åååhh vilken underbar häst som kom i full galopp när du visslade! En SÅN häst vill jag också ha en dag! Jag blir alldeles tårögd jag med. Har pysslat med hästar till och från i mitt liv och vill väl någon gång "hitta rätt" med hästen för mig. Har skött tjurig fjording som bara gick någonstans när andra hästar var med och sen ridit världens sötaste irish cob som däremot var livrädd för det mesta och dog litegrann varenda gång man tog in honom på en ridbana. Idag har vi varit ute och åkt på vintriga lantvägar och då vaknade återigen drömmen om att få lufsa fram barbacka på en nordsvensk eller så... underbart fina hästar ni hade. Härligt att ha levt det livet! Tack för att du delade med dig. Kram!

    SvaraRadera
  3. Jag blir så avundsjuk för det första på busvisslingen! Har alltid önskat att jag kunnat det. Och hade jag varit 14 år så hade jag varit avundsjuk på alla fina hästar du har haft. Min far hade en ardennerhäst som jag red barbacka på, när jag sen blev 14 så cyklade jag 2 mil 2 ggr i veckan för att få konka runt på en ridbana (utan hjälm). Sedan övergav jag det där med hästar för pojkvän, och den pojkvännen har jag än!!
    Kram/Finas mammis

    SvaraRadera
  4. Ja, jag har ju förstått detta genom åren att har man blivit vän med en pålle då är det för livet. Jag har ju aldrig ridit, knappt klappat en häst fast jag är mer eller mindra uppväxt bland dom (nu känns det som om jag skrivit detta tidigare), dom har alltid varit för stora för mig. Även dom mindre. Men det är så otroligt vackra och kloka djur!

    Nix, nu har nagellacket torkat (alltid bara genomskinligt) och gästerna kommer om en halvtimma!

    Åkte förbi det gamla Westgarden för ett tag sen, nåt nytt var på gång nu, såg jag, men så klart har jag glömt vad det skulle heta, men det verkar lovande, eller hur!

    Kramar

    SvaraRadera