tisdag 1 november 2016

Efter första frosten

Så kom frosten. Den allra första, sen vi kom tillbaks hit till gården.

Det blev inga ny fina fotografier av vackra höstlöv med frostkanter,
men som tur är så finns att välja från tidigare år.

Här på datorn, och på iCloud (i molnet, backup-systemet)
finns bilder från början på 2011.

Så jag visar er från förr istället.
Samma ställe, från två håll...

2011


2014

Nu går jag bara och väntar på att få besked om jag
har infektion i höftledsprotesen, eller inte.
Och när jag ska operera mig igen.

Första gången jag bytte höftled, 2007,  så ringde de på torsdagen och
 sa att jag skulle opereras tisdagen därpå.

Nu hoppas jag att jag får något längre framförhållning.
Vill försöka få upp så mycket som möjligt, tömma
alla flyttkartonger som vi haft med från ön.
Det är ju bara jag som vet var saker ska vara... ;-)

Nu har lägenheten på ön tömts helt, förutom lite städmaterial,
så nu känns väldigt skönt. Allt är här.

Även om jag inte har så mycket ork, och
svårt att gå, så blir det ändå lite gjort här på gården.

Jag har ett "kontor", a-room-of-my-own, precis som jag hade på ön.
 Ett litet rum
med fönster åt två håll. 
Rummet är renoverat med tapeter i mörkt brunt, nästan svart och
orange löv-mönster. En favorit.
Ni ska få se hur det ser ut, när det är allt är på plats.

Så här såg det ut när det var matrum förut.

Skönt att få en plats för skrivbord, min iMac och mina grejor.
Har ju en del intressen och därmed prylar för dessa.
Böcker och tidningar. Pärmar och lådor.
Min bra-iga skrivbordstol som jag klarar att sitta
förvånansvärt länge i, och som har armstöd.

Bokhyllor runt väggarna, en kakelugn 
som man inte eldar i och härliga mjuka mattor.

6 november kom snön 2014. Utsikten från mitt "kontor".
Fönster mot baksidan, dalgången med eken
och där växthuset står.
Och mot framsidan och vägen. Ser bilar åka förbi en bit bort.
Inte så man störs av ljudet, utan mer som en svagt susande.

På ön kunde det vara helt knäpptyst. 
Så man trodde man blivit döv på stört.

Här hör man skogen och den är aldrig helt tyst.
Träden skaver mot varandra.
Just nu har vi besök av domherrar (och domdamer) och de sitter i
de två stora syrenerna vid grinden. De är så små och söta, och 
deras kvittrande, kvirrande, känns väl igen.

Ska försöka hitta nåt bra ställe att hänga ut fågelmatarna...




torsdag 27 oktober 2016

Höst och allt på en gång



Så kom vi iväg till slut. Med näst sista flyttlasset följde
sängarna med, och det betydde att jag nu kunde bosätta
mig på riktigt på gården.

Behöver min säng, den mjuka, inställningsbara, för att kunna
ligga skönt. Tillbringar mycket tid där...

Så svårt att gå. Går omkring lite försiktigt och plockar upp
från kartongerna. Sen tillbaks till sängen för att vila.
En lite stund vi datorn. Sen vila igen.
TVn finns nu vid fotänden av sängen, praktiskt.

Ett läkarbesök med mindre roligt besked gjordes förra veckan.
Då fick jag reda på att min tredje höftledsprotes hade lossnat och
hölls ny bara på plats av två skruvar som hotar att gå av.

Det kan vara en infektion som orsakat protesavlossningen.
Eller så är det den gamla metallosen som spökar.

I tisdags, förrgår, sövdes jag och de gick in och tog rejäla
prover från leden. Dessa ska nu testas under två veckor.

Vill det sig illa så väntar lång antibiotikakur och sen byter
man ut leden mot en reserv som ska sitta ett tag och så
byter man till en ny igen... ja det är inte bara-bara,,,

Om de inte hittar någon infektion så byter man "bara" ut
protesen och försöker hitta nåt bra sätt att fästa den. Samtidigt
försöker man få upp den del som sitter i lårbenet för att
försöka fixa benlängden. Men sitter den för hårt, och
inte går att ta upp, så får jag leva med 2 cm längre vänsterben.

Håhåjaja.

Nu har vi en flytt-vända kvar, att hämta det som inte fick plats sist.
Köksbord, stolar, min kontorsstol (saknar den..), lampor,
mattor och lite
annat smått o gott.

Sen är det bara städningen kvar. Så väldigt väldigt skönt.

Nu tror jag att jag fått ö-boendet ur systemet för alltid.
På riktigt.

Inget blev som jag tänkt. Blir det nånsin det, tänker jag...

Att planera nåt för närmaste framtiden känns så osäkert. 
När som helst dimper det ner brev (eller kommer samtal)
att jag ska in till sjukhuset igen.

Men jag hade gärna gått på Jul på Liseberg.
Och ätit julbord...


onsdag 19 oktober 2016

Nu kommer julen! Se upp i svängarna!

Om ni undrar hur julen kommer på plats 
på Liseberg 
så kan jag ge en liten hint.




Julen på Liseberg kommer med....
husse, Lilleman, sonen och Lillemans brorsa!!!

Här kommer några exklusiva bilder inifrån.
Så här är man inte van att se Liseberg.

De här stora ekipagen tog sig in på Liseberg
och i containrarna finns många, många ton
med julsaker till den kommande Lisebergsjulen.




Det var lite pilligt för dem att ta sig in.


Liseberg fyllt av pumpor inför Allhelgonahelgen.
De var lite skraja att de skulle köra ner dom, det
fanns liksom inte hur mycket plats som helst.

Det är husse som tar bilderna, och sonen som kör framför
med sitt ekipage.
Hundarna Lilleman och Lillemans Brorsa
ville gärna ut och nosa här.
Men det blev inget med det...
nån ordning måste det ju vara.











Sista bilden är tagen framför Stora Scenen.
Så här är man verkligen inte van att se den, så stor o tom.


Så, nu vet ni hur Julen kommer till Liseberg i alla fall.
Hur kommer den till er?





torsdag 13 oktober 2016

Att bli bestulen



Tänk att man inte får ha saker i fred.



När man kommer hem till gården en fredagkväll i juni 
och finner ytterdörren stå på vid gavel, 
med sönderbruten dörrkarm.

Men egentligen är det första jag ser 
en torkvinda som ligger halvvägs 
uppe i backen.
Tänker: oj, vad det har blåst här!
(Men den var nerkörd av någon som säkerligen var lika
dålig på att backa som jag är...)


den nästan hundra år gamla karmen till en innerdörr
uppbruten och helt sprucken.
Och den var inte ens låst...

Lamporna lyser, mattor och skor huller om buller i farstun.
Man smyger försiktigt in i huset...
Gnuggar sig i ögonen. Tänker,,,, drömmer jag?

Tomt!

Den nyköpta, inte ens provade soffgruppen: Borta!

Mammas äkta matta: Borta!

Det är tomma ytor här o där...
vad var det nu vi hade här?

Man går runt i huset och inser att...

till och med en olåst innerdörr har brutits sönder,
och kyl och frys är länsat på de räkor och öl som
var tänkta till fredagsmyset.
Vinet har de lämnat... tack för det,,,,

Man går förvirrat ut igen, och ser att det är flera dörrar och portar
som står på vid gavel på gården. Sönderbrutna.
Uppklippta hänglås ligger på marken.
Brutna karmar. Låskistor hänger...

Vissa lampor lyser. 
Andra har man klippt sönder kablarna på.
Fattar absolut inget. 


här har låskistan, som sitter i karmen, fastnat i dörren

Garaget länsat på i stort sett alla verktyg, stora som små.
Svetsar, högtryckstvättar, kompressorer,
röjsågar. 
Låsta skåp uppbrutna och tömda.
Skruvdragare, borrmaskiner mm mm mm


Tvättstugan... där har man noggrant monterat bort både tvättmaskin
och tumlare, samt röjt runt rejält för att hitta nåt av värde.

Ändå har dom missat en hel del saker, vilket förundrat mig.
De har säkert tänkt komma tillbaks igen och igen och igen....


här stod tvättmaskin och tumlare

Fler o fler saker saknas. 
Jag börjar skriva en lista och fotografera.
Försöker att inte ta på något...
Vill inte ta på något...

Alla nycklar är borta! Till byggnader, bostadshus, husbil och bil.
Alla reservnycklar. Alla smånycklar som saknar lås... 
De byggnader som ännu inte brutits sönder, ja
de kan vi nu inte ens komma in i, för nycklarna saknas.

Men värst är känslan att någon, flera, varit och rört i våra saker.
Och att ytterdörren är så sönderbruten att den inte går att stänga.

Vi gör upp med Polisen att det går bra om de kommer 
på morgonen efter, för de kan ändå inget se i mörkret.
Vi försöker få igen ytterdörren så gott det går och
spärrar den med hjälp av ett spännband.

Det var inte lätt att sova sen. Vi låg nog båda två och
lyssnade i natten... Lilleman var också orolig.
Han kände att det var något som inte stämde,
och han gick omkring och nosade överallt med raggen rest..

Enligt Polisen, som sedan kom och försökte hitta användbara spår,
så är det ligor från öst som i stort sett stjäl allt och skeppar iväg.
Flertalet grannar hade också haft påhälsning.

De måste ha varit här antingen flera gånger, eller nåt rejält att lasta i
då det är många stora och tunga saker som stulits.

Jag känner mig lite kluven i vilka, och tror faktiskt att det är på närmare
håll. Men strunt samma... sakerna kommer inte tillbaks.

Ärendet nerlagt hos Polisen, på grund av att bevisning saknas.

Om ingen sett något?
Nej grannarna trodde att det var vi som var där...

Nu är det mesta reparerat och bytt, låst och larmat.

Vi har ägt huset i 25 år, och detta är absolut första gången
som vi haft inbrott. Det är väl den nya tiden nuförtiden...

Nu har det hänt även oss...

tisdag 11 oktober 2016

En hund med ett uppdrag

 Nu är det slut på sötebrödsdagarna, nu är Lilleman en jobb-hund.

Det är lite svårt att få upp honom tidigt på morgonen,
när man ska åka på jobb efter en lång, ledig helg.
trött kille i mammas säng
I morse var det extra svårt.
05.00 är lite tidigt, tycker Lilleman.

Det är tisdag, och det betyder att igår var
en extra ledig dag.

Ledig och ledig... vi människor tillbringade
mer än halva dagen på sjukhuset.
Jag skulle göra sån där kläm-ont-men nödvändig
mammografi
och husse skulle göra en undersökning som krävdes
att han skulle sövas.
Ingen rolig dag, men nödvändig som sagt.
Hela måndagen gick åt.


Hur de jobbar? Han och hunden?
De kör en sk Sima. En lastbil med långt släp.
De kan lasta och lossa containrar själva
genom stora armar på släpet.
 Mestadels rör de sig i södra delen av landet,
och utgår oftast från Göteborgs Hamn.

här kör dom in i Göteborgs hamn för att hämta
eller lämna en container
(bild fr iClouds Hitta enheter)

Jag har koll på dom...
ICloud hjälper mig att hitta dom, och 
ibland är det ett utmärkt hjälpmedel om
han har svårt att hitta till en adress.
Då kan jag se precis var han är, och lotsa honom rätt.
Det är otrolig skärpa och man kan zooma in rejält.
Kartorna är faktiskt rätt så uppdaterade, men ibland
så befinner han sig i no-mans-land på kartan.

Och jag vet när han har stannat så jag kan ringa.
Han har visserligen handsfree, självklart!
men man stör inte gärna då han kör,
för trafiken är hemsk.
Och kör man runt med 50 ton så gäller det att man är med...

Om han känner sig övervakad?
Tror nog att han tycker att fördelarna överväger.
Jag kan t o m se ifall han behöver ladda batteriet på iPhone.

otrolig 3D-bild på containers i Göteborgs Hamn.
Man kan t o m se texten.
Satellit-bild från iCloud Hitta enheter


fredag 7 oktober 2016

Kan man räkna tid?


Just nu räknar jag mycket på tid.
År och dagar. Framåt och bakåt.


Husse (min kära make, ni vet) blir ibland
sådär så han suckar och himlar med ögonen
när jag kommer med nåt.

Som idag (allt sker i telefonen, då husse
numera jobbar borta hela veckorna, och bara
ses live på helgerna) (och han vägrar Skyp-a)
(och ja, han har högtalartelefon och jag har hörlurar):

"Vet du vad vi gjorde för fyra år sen?" sa jag.

*lätt suck* "Ingen aning", sa husse, "men det tänker du berätta
för mig nu, eller hur".

"Vi flyttade hit till Grundsund för första gången", sa jag.
"Och på söndag fyller Lilleman fem år"

"Vad vill du ha sagt med detta?" frågar husse, som vet att 
jag aldrig frågar sånt utan baktanke.

 " Tycker du det är länge sen, eller känns det som kort tid" 
frågar jag och jag riktigt hör att han tänker 
"vad vill hon att jag ska säga om detta?"

"Oj, nu ringer chefen, vi får höras sen igen" säger han,
och jag riktigt hör lättnaden i hans röst. 

Jag förbannar "samtal-väntar-funktionen" och vet att jag
inte kommer att få något svar på min fråga.

Vad jag egentligen tänkte komma fram till, var att
tiden går väldigt fort, men att det hänt massor under
de här fyra åren. 

Och ändå inte. Vi är precis likadana, bara lite
gråare och skrynkligare. Och ärrigare.

Här är vad som hänt, för er som inte hört detta innan...
ni andra kan ju gå o hämta en kaffe eller nåt...;-)


Husse har genomgått operationer och en lång behandling då
han fick tjocktarmscancer 2014. Sista behandlingen
för ca ett år sen, och han går på täta kontroller.
Eftersom han hade cancerceller i flera körtlar, så
finns risk att celler är på flykt någon annanstans
i kroppen. Men förhoppningsvis har behandlingarna
tagit dom.

Han har fortfarande problem med de biverkningar
han fick från den starka cytostatikabehandlingen.
Dvs stickningar och känselbortfall i händer och fötter.
Ibland får han kramp i käkarna när han äter.
Tyvärr så blir de nog bestående.
Nu är det snart dags för en kontroll igen...


Min vänstra höftledsprotes började strula,
så jag fick en ny led dec-15.

 Alldeles innan, så beslutade
vi att flytta tillbaks till Grundsund.
Husse började jobba borta, och jag kände mig
isolerad, och längtade efter att börja träna, gå på step-up och
gå många, långa promenader med Lilleman. Så som jag
gjorde tidigare i Grundsund.


Så vi skrev på hyreskontrakt på en stor lägenhet, med
inflytt i februari.
Jag planerade noga. Sju till åtta veckors rehab efter
ett höftledsbyte, ja det borde vi hinna.

Direkt efter operationen
blev jag dålig, men det tog två veckor innan
de öppnade och kikade efter (jul o nyår, ni vet... )
Då hade jag en massiv blödning
i höften, som orsakat nekros (vävnadsdöd). De fick
då byta leden en gång till, rensa bort döda muskler
och lite annat smått o gott som inte klarade av att
utsättas för trycket. Samt att jag fick en massa blod.
Om jag hade haft ont?
You bet!

Att det skulle gå käpprätt åt skogen, och att jag
skulle hamna på sjukhus flera veckor och 
efterföljande kortvårdsavdelning 
och gå på kryckor och vara
helt förvirrad av starka värktabletter som var ett elände
att sluta med... det ingick inte i mina planer alls.

Men vi hade ju skrivit kontrakt och jag ville ju flytta.
Så flytten genomfördes (husse, stackarn...).
Eftersom jag inte kunde gå ut med Lilleman, så
fick han börja följa med till husses jobb.
(Och det har han fortsatt med.) 

Och sen började rehab.
En period kändes det som om det skulle gå åt rätt håll,
men så snart jag började på sjukgymnastiken, så vände det
igen. Till slut så gav sjukgymnasten upp,,, han 
visade några övningar jag kunde göra för att minska
på kramperna, och önskade mig lycka till.

En benlängdsskillnad på 2 cm och en trasig höfted
även på andra sidan, gjorde mig väääldigt omotiverad
att träna, ska jag villigt erkänna.

Trappan i souterränglägenheten gjorde att jag kunde 
öva upp kraften i benet igen, men smärtan och 
kramperna är fortfarande kvar.

Någon träning eller step-up blev det inte.
Inte heller långa promenader med Lilleman.
Jo jag försökte några gånger, men fick inse att
det inte funkade. Det blev husse som fick
ta hand om promenaderna hemma också.

Jag gick promenader med en trevlig
granne och hennes tre små vovvar, men märkte
att jag orkade helt enkelt inte.
Och min förhoppning att klara gympan i höst...
det bidde inget heller.

Så, egentligen, allt jag tänkt och planerat, gick åt h*e

Så vi gör som vi gjorde förra gången, flyttar tillbaks.

Nånstans finns det nog en mening med allt som händer.

Gården låg ute till försäljning, många kom o tittade, men
ingen nappade.

Lucky us!
,,, så här i efterhand.













torsdag 6 oktober 2016

Jamendåkörvi

Då kör vi igång igen, då!

Kära vänner, som följt mig via fb, insta och den gröna bloggen,
ni får ha tålamod med "omtagningarna".

Men vi pratar om lite nytt också, emellanåt.


Gården står där den står, bara väldigt mycket tommare än den 
nånsin varit, förutom vid inflytten 1991.

Flera lass har körts till ÅVC av vår hästtransport
KAP-et (namn pga reg.nr)
och vi har även haft en mega-stor 
container som fyllts och hämtats.


Att rensa ut, det är en läkande process.
Bara känslan att bränna upp alla dagböcker!

Här förfasas ni nog, ni dagbokskrivande...

Men nu pratar vi inte om söta små dagböcker med små lås,
där innersta drömmar gömts.

Eller vackra, med handgjort papper, skrivna
med en svindyr bläckpenna.

Nej, såna där där man skriver in allt som händer i ens hus.
I olika varianter. Några inbundna i fint låssas-läder, några
spiralbundna. Alla i storlek A5 ungefär.
Har tagit en väldans massa plats.

Allt står där i. Eller egentligen allt och inget.
Tider, namn och plats-

Tandläkare, läkare, optiker, behandlingar och undersökningar.
På alla människor.

Möten, föräldramöten, hämta-o-lämna.
På barn och ungdomar.

Vaccinationer, hovslagare, hö-hämtning, avmaskning,
veterinärbesök, djursjukhusbesök, tävlingar, träningar,
löshoppningsträning, utställningar.
På hästar. Och i vissa fall hundar och katter.

Väder och vind.
Temperatur, första frosten, första snön, 
tranorna kommer,  tranorna flyttar.

Telefonnummer till personer som jag inte har en susning
vilka de är. Telefoner som är borta för länge sen.
Adresser till folk som dött eller flyttat.

Lösa lappar med påminnelser och telefonnummer.

Födelsedagar.... dödsdagar....

Och, ja, jag har bränt allt!



Jag har stått mitt ute på gårdsplan, vid bränn-tunnan,
och rivit ut blad efter blad och bränt.

Det har tagit flera dagar/helger, 
eftersom jag bara orkat stå en kort stund.
Och det är alltid då man tappar kryckan, 
den man har för att förflytta sig.
Att luta den mot tunnan är ingen bra idé. 
Krycka av plast smälter...

Ibland har jag suttit inne och rivit ut 
och lagt i papperskasse.

Allt har lästs/skummats igenom. 
En slags mental notering 
som genast bockats av och strukits.
Nu är det borta.

Och det är en slags katharsis.
Uppdämd psykisk energi som får utlopp
och lämnar en känsla av 
upprördhet, men oändlig lättnad.

Mitt nya mantra är att försöka se framåt.
Med de förutsättningar som finns nu.

Gamla minnen, dom som är värda att vårda,
finns kvar längst inne i mitt huvud ändå.
(Eller i släktträdet på min Ancestry-app.... 
världens bästa att notera viktiga datum i...)

Och, medans jag kommer ihåg det:
är det något ni undrar över, så fråga gärna!



onsdag 5 oktober 2016

Hem till gården, igen och igen...

Vad tror ni?


 


Ska jag dra igång den här bloggen igen? 


Efter att mitt konto kapats så jag inte kunde komma åt mina två bloggar, 
så tappade jag lusten för detta.
Och...
Är inte bloggandets tid förbi?

Är det inte så att alla har sån tidsbrist att man bara instagrammar 
(instant, det säger en hel del... )
ögonblicksbilder,
och man Twittrar små minimeddelanden 
eller så fejsbookar man eller snapchattar och guvetallt----

Men jag har ju så himla mycket tid över, så jag återgår till mitt bloggande, 
jag liksom STRUNTAR i vad andra gör, tycker och tänker.


Tro nu inte att vi är tokiga, (för det är vi nog) men vi har varit ännu en 
kort-vända på ön och är nu, ännu en gång, i flyttningstagen.

Tillbaks till gården. 

Det var ju ändå ingen som ville köpa den, när vi nu gjorde oss till 
och lade ut den på försäljning... igen.

Tror att gården vill att vi ska bli kvar. 
Och nu när vi har fått smått i familjen, 
(ja inte vi, utan det har blivit två barnbarn) 
så tror jag att gården kommer att gilla att höra trippandet 
av små fötter framöver.

För den visar nu sitt allra bästa ansikte för oss.

Rent, fint och städat i de flesta utrymmena (en hel, stor container till tippen) 
och nu finns det PLATS! 
och rymd och rummen är tomma och väntar på nya idéer.

Rosenbuskarna har varit fulla av rosor i sommar, 
och mina frösådda perenner har mått så gott. 
Den stora blomsterbädden jag gjort utanför vårt fönster 
har nu nästan bågnat av blommor. 
Sånt som jag aldrig haft tidigare. 

Höstanemoner! 
Hur många höstanemoner har jag inte grävt ner 
under de här 25 åren som vi har ägt gården? 
Nu, när vi inte skulle bo där. DÅ passade det-

Sen har det ju blivit lite förändringar i både mitt o husses liv.  

Det kan jag ju berätta om i några inlägg, att berätta hur och varför o sånt.




Vi säger väl så då----

jag fortsätter blogga ett tag, så får vi se.