fredag 7 oktober 2016

Kan man räkna tid?


Just nu räknar jag mycket på tid.
År och dagar. Framåt och bakåt.


Husse (min kära make, ni vet) blir ibland
sådär så han suckar och himlar med ögonen
när jag kommer med nåt.

Som idag (allt sker i telefonen, då husse
numera jobbar borta hela veckorna, och bara
ses live på helgerna) (och han vägrar Skyp-a)
(och ja, han har högtalartelefon och jag har hörlurar):

"Vet du vad vi gjorde för fyra år sen?" sa jag.

*lätt suck* "Ingen aning", sa husse, "men det tänker du berätta
för mig nu, eller hur".

"Vi flyttade hit till Grundsund för första gången", sa jag.
"Och på söndag fyller Lilleman fem år"

"Vad vill du ha sagt med detta?" frågar husse, som vet att 
jag aldrig frågar sånt utan baktanke.

 " Tycker du det är länge sen, eller känns det som kort tid" 
frågar jag och jag riktigt hör att han tänker 
"vad vill hon att jag ska säga om detta?"

"Oj, nu ringer chefen, vi får höras sen igen" säger han,
och jag riktigt hör lättnaden i hans röst. 

Jag förbannar "samtal-väntar-funktionen" och vet att jag
inte kommer att få något svar på min fråga.

Vad jag egentligen tänkte komma fram till, var att
tiden går väldigt fort, men att det hänt massor under
de här fyra åren. 

Och ändå inte. Vi är precis likadana, bara lite
gråare och skrynkligare. Och ärrigare.

Här är vad som hänt, för er som inte hört detta innan...
ni andra kan ju gå o hämta en kaffe eller nåt...;-)


Husse har genomgått operationer och en lång behandling då
han fick tjocktarmscancer 2014. Sista behandlingen
för ca ett år sen, och han går på täta kontroller.
Eftersom han hade cancerceller i flera körtlar, så
finns risk att celler är på flykt någon annanstans
i kroppen. Men förhoppningsvis har behandlingarna
tagit dom.

Han har fortfarande problem med de biverkningar
han fick från den starka cytostatikabehandlingen.
Dvs stickningar och känselbortfall i händer och fötter.
Ibland får han kramp i käkarna när han äter.
Tyvärr så blir de nog bestående.
Nu är det snart dags för en kontroll igen...


Min vänstra höftledsprotes började strula,
så jag fick en ny led dec-15.

 Alldeles innan, så beslutade
vi att flytta tillbaks till Grundsund.
Husse började jobba borta, och jag kände mig
isolerad, och längtade efter att börja träna, gå på step-up och
gå många, långa promenader med Lilleman. Så som jag
gjorde tidigare i Grundsund.


Så vi skrev på hyreskontrakt på en stor lägenhet, med
inflytt i februari.
Jag planerade noga. Sju till åtta veckors rehab efter
ett höftledsbyte, ja det borde vi hinna.

Direkt efter operationen
blev jag dålig, men det tog två veckor innan
de öppnade och kikade efter (jul o nyår, ni vet... )
Då hade jag en massiv blödning
i höften, som orsakat nekros (vävnadsdöd). De fick
då byta leden en gång till, rensa bort döda muskler
och lite annat smått o gott som inte klarade av att
utsättas för trycket. Samt att jag fick en massa blod.
Om jag hade haft ont?
You bet!

Att det skulle gå käpprätt åt skogen, och att jag
skulle hamna på sjukhus flera veckor och 
efterföljande kortvårdsavdelning 
och gå på kryckor och vara
helt förvirrad av starka värktabletter som var ett elände
att sluta med... det ingick inte i mina planer alls.

Men vi hade ju skrivit kontrakt och jag ville ju flytta.
Så flytten genomfördes (husse, stackarn...).
Eftersom jag inte kunde gå ut med Lilleman, så
fick han börja följa med till husses jobb.
(Och det har han fortsatt med.) 

Och sen började rehab.
En period kändes det som om det skulle gå åt rätt håll,
men så snart jag började på sjukgymnastiken, så vände det
igen. Till slut så gav sjukgymnasten upp,,, han 
visade några övningar jag kunde göra för att minska
på kramperna, och önskade mig lycka till.

En benlängdsskillnad på 2 cm och en trasig höfted
även på andra sidan, gjorde mig väääldigt omotiverad
att träna, ska jag villigt erkänna.

Trappan i souterränglägenheten gjorde att jag kunde 
öva upp kraften i benet igen, men smärtan och 
kramperna är fortfarande kvar.

Någon träning eller step-up blev det inte.
Inte heller långa promenader med Lilleman.
Jo jag försökte några gånger, men fick inse att
det inte funkade. Det blev husse som fick
ta hand om promenaderna hemma också.

Jag gick promenader med en trevlig
granne och hennes tre små vovvar, men märkte
att jag orkade helt enkelt inte.
Och min förhoppning att klara gympan i höst...
det bidde inget heller.

Så, egentligen, allt jag tänkt och planerat, gick åt h*e

Så vi gör som vi gjorde förra gången, flyttar tillbaks.

Nånstans finns det nog en mening med allt som händer.

Gården låg ute till försäljning, många kom o tittade, men
ingen nappade.

Lucky us!
,,, så här i efterhand.













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar